Vägen Utan Huvud
En väg till självkännedom utvecklad
av Douglas Harding
av Douglas Harding
Facebook Facebook
Newsletter
eCourse
Experimenten
Snurra Världen
Kommentarer av Richard Lang
Om du pekar på ditt ansikte och samtidigt vrider dig runt på stället så ser människorna som tittar på dig att det är du som rör dig medan världen omkring dig är stilla.
Är din egen upplevelse samma eller en annan? Kan det vara så att världen rör sig medan du förblir stilla?
I så fall så skulle detta peka på att din djupaste identitet är gudomlig snarare än mänsklig.
Låt oss undersöka detta. Ställ dig upp och peka in mot ditt ”icke-ansikte” – där andra ser ditt ansikte – och under några ögonblick långsamt och försiktigt vrid dig runt. (Sluta om du blir yr)Du kan se rummet röra sig bakom ditt finger. Ser du någon rörelse på din sida av ditt finger?
Jag gör det inte. Jag ser att rummet rör sig men här finner jag stillhet. Jag befinner mig i centrum av den snurrande världen – JAG ÄR detta stilla centrum.
Du kan välja att vara uppmärksam på din inre stillhet – din inre gudomlighet – var du än är: när du går längs gatan (husen är i rörelse), när du cyklar, när du kör bil ….
I hjärtat av all rörelse i ditt liv är stillhet. Att vara uppmärksam på stillheten är avstressande. Den här stilla, vakna kapaciteten är fri från stress. Det finns inget här som kan bli spänt – inte ens i de mest besvärliga situationer. (Hur skulle kapacitet kunna vara stressad av någonting?). Du kan vila här – det är stadigare än Jorden här.Inkludera medvetet denna stillhet I ditt liv. Gläds åt det här inre lugnet var du än är
Förtsätt med ytterligare ett experiment experiment
Citat
Douglas Harding:
Den som påstår att Tathagata kommer eller går, sitter eller ligger ner, han förstår inte innebörden i min lära. Diamond Sutra
“The Qutb” är han som vrider sig runt sig själv; runt honom är de himmelska sfärernas rotation. Rumi
När jag går over bron så är det bron som strömmar, inte vattnet. Zenbuddistiskt ordspråk
Under en lång tid brukade jag gå runt Kaban. När jag nådde Gud såg jag Kaban gå runt mig. Abu Yazid Al-Bistami, circa 870 A.D.
Varför tror du att det är du som är aktiv. Ta som exempel din ankomst hit. Du lämnade hemmet i en taxi, tog tåget, steg av på järnvägsstationen här, hoppade in i en taxi där och fann dig själv i denna Ashram. När du blir tillfrågad säger du att du rest hela vägen hit från din stad. Är det sant? Är det inte ett faktum att du förblev den du var och att det var rörelse … längs hela vägen? Precis som dessa rörelser är sammanblandade med din egen, så är också alla andra aktiviteter. De är inte dina egna. Ramana Maharshi
När vi rusar fram, som när vi rusar fram i ett tåg,
Rusar träden och husen bakåt,
Men den stjärnklara himlen ovanför slätten
Kommer flygande på vårt spår. James Thomson
I centrum, där ingen förbliver, där detta ljus är släckt … för denna Grund är den odelbara stillheten, orörlig i sig själv och genom denna Orörlighet rör sig alla ting. Eckhart
Och varje Rymd som en man ser runt sin vistelseort
Stående på sitt eget tak eller i sin trädgård, på ett berg,
på tjugofem alnars höjd, sådan rymd är hans Universum.
Och på sin brant går Solen upp och ner, Molnen bugar
För att möta den platta jorden och havet i en ordnad Rymd:
Den stjärnklara himlen når inte längre men här kröker och går ner
På alla sidor, och de två Polerna vrider på sina ventiler av guld;
Och om han rör sin vistelseort; så rör sig också hans himmel
Varhelst han går, och hela hans grannskap begråter hans förlust,
Sådana är Rymderna som kallas Jorden och sådan dess dimension.
William Blake
Om de frågar dig. “Vad är din Faders tecken i dig?” , säg till dem, “ Det är en rörelse och en vila”. Thomasevangeliet.
Kommentarer
För flera år sedan gav Douglas Harding en workshop på Irland. En vän till mig pratade med honom under en paus. ”Douglas, du är åttio år och du reser världen runt en stor del av din tid och ändå verkar det inte som att du blir trött!” Douglas svarade ”Det är för att jag inte reser någonstans!” R.L. UK
Under en workshop var en man på min högra sida som flera gånger berättade hur viktigt det var för honom att vara stilla medan sceneriet rörde sig. Jag blev mycket rörd av honom … Jag fick deltagarna att göra snurra runt experimentet och lät dem göra det under tio eller femton minuter. Det var ett starkt experiment för många av dem. Så enkel, tillgänglig och lätt att dela med varandra är denna huvudlöshet. En av deltagarna gick hem efter Fredagskvällen och visade sin fru. R.L. UK.
Jag var en av dessa deltagare som gjorde experimentet under tio till femton minuter. Det var en stark upplevelse för många av oss, inklusive mig själv. Jag slogs av att jag inte på något sätt blev yr efter att ha snurrat runt så länge. Detta hände flera gånger under flera experiment som förde mig tillbaka hem till mig själv. G. USA
Jag bor I Amsterdam. Jag stötte på Vägen Utan Huvud för ungefär 3 år sedan när jag deltog i ett tvådagars seminarium som Douglas höll i Nice i södra Frankrike. ”Peka experimentet” bokstavligen blåste huvudet av mig och experimentet med ”Slutna ögon” gjorde det fullständigt. Jag hade inte förväntat mig något från seminariet. Namnet Douglas Harding kände jag till: Jag hade läst någonting om honom i en bok av Colin Wilson som hette Beyond the Occult. Wilson citerar de berömda raderna från inledningen till On Having No Head och fortsätter därefter med att säga att det är väl bra med det men det är förmodligen den typ av tomhet och enkelhet som en kossa upplever ute på ängen! Jag trodde nog att jag skulle lyssna på ett underhållande föredrag om Zenbuddism. Jag väntade mig inte på något sätt att jag bokstavligen skulle tappa huvudet. Det var svårt att inte brista ut i skratt under resten av seminariet. Den natten och varje natt under följande tre veckor fann jag detta in- seende – medvetandet om sig själv – vara så intressant och absorberande, så perfekt och fullständigt. Att somna tycktes mig som en absurditet. Jag låg vaken i timmar – bara för att vara närvarande i detta seende och införliva vad allt detta betyder.
Sedan dess har seendet blivit mindre intensivt men har förblivit konstant. Det tog ett tag att få klart för mig att det är världen som rör sig och inte jag. Nu är det fantastiskt att cykla omkring i den här vackra staden och se, utan något tvivel att det är Amsterdam som flyger förbi medan jag är denna vakna oföränderliga stillhet.
Sättet som nära objekt som vägen under mina fötter svischar iväg och hur mer avlägsna saker som byggnader och träd graciöst flyter förbi är ett skådespel som jag aldrig tröttnar på. Det här har verkligen blivit min favoritövning. J.R. Holland
Vi gjorde testet där man pekar mot sig själv samtidigt som man vrider sig runt sin egen axel. Det påminde mig om en upplevelse som jag har från Aikido (en kampsport). Jag tränade Aikido två till tre gånge i veckan. Vid vissa moment hade jag problem under min träning: ett var att när jag tränade med vissa personer så kände jag rädsla när jag blev attackerad och min kropp blev spänd och stel. Det hindrade mig att utföra teknikerna. Ett annat problem var att jag ibland blev yr eftersom det är mycket tumla runt i Aikido. Dessa problem var som bortblåsta när jag påminde mig om tomheten som Jag Är. När någon attackerade mig, kände jag mig avspänd. Vem fanns där att attackera? När jag hade fallit runt kände jag mig inte yr längre. Det fanns ju ingen här som kände yrsel och dessutom fanns det var bara en stillhet i vilken världen rörde sig runt. Inte jag. M. Belgium
På väg hem, körande en skåpbil, runtomkring på stadens gator, medveten om trafiken och gatubelysningen, koncentrerad. Sedan upp på en motorvägsuppfart ut på den tysta motorvägen. Inga gatlyktor och vid den här tiden på kvällen inte så mycket trafik. Bara mjukt glida fram, se de vita vägmarkeringarna komma och försvinna, in och ut ur strålkastarnas ljuskäglor.
Ingen mötande trafik. Eller kanske är det – jag bara koncentrerar mig på en fläck av den mörka vägbanan alldeles framför strålkastarnas ljus. Mitt sinne har kopplat på autopiloten. Det mjuka gröna skenet från instrumentbelysningen verkar lugnande på mina ögon och belyser svagt mina händer på ratten och lämnar kvar resten av skåpbilen som en bakgrund av mörk sammet.
Att köra utmed en relativt rak del av motorvägen kräver små rörelser och gör att jag känner mig avspänd, vilket efter en stund gör mig endast medveten om mina händer. Det ger en känsla av att vara okroppslig eller avskild från dem. Kanske är de någon annans!
Den här stillheten inne i mig står i kontrast till vägens hypnotiserande hastighet som kommer rusande in i ljuskäglan framför fronten, blir suddig, flyter runt skåpbilen och förbi mig. Jag har ingen uppmärksamhet på kroppen, bara på mina händer. Det finns bara ”jag”. Som tittar ut. Som att se världen i ett tredimensionellt fönster skyddad från omgivningen utanför. En tredje part. Stillheten är jag med mitt medvetande som tittar ut.
Håll till godo! Det här var ett försök att beskriva en speciell upplevelse förknippad med ”Vägen Utan Huvud”. I.K. UK
Gungor
Gungor är roliga
gunga är gratis
gungor går högt
gungor går lågt
gungor går högt
och aldrig jag
Rosemary, 7 år.
Under min joggingtur i morse bestämde jag mig för att gå baklänges en stund för att se den vackra soluppgången över Alperna. Och plötsligt, förvåningars förvåning (ok – kanske inte för er som länge varit ”seende” men för mig!) jag såg hur vägen flöt ut från ”här”, hur rymden ”här” födde fram kullarna där borta, bergen, solen … hur skapande den här rymden är, hur, hur … FANTASTISKT! S.C. Germany.
Fortsätt med ytterligare ett experiment
Åter till toppen av sidan
Under en workshop var en man på min högra sida som flera gånger berättade hur viktigt det var för honom att vara stilla medan sceneriet rörde sig. Jag blev mycket rörd av honom … Jag fick deltagarna att göra snurra runt experimentet och lät dem göra det under tio eller femton minuter. Det var ett starkt experiment för många av dem. Så enkel, tillgänglig och lätt att dela med varandra är denna huvudlöshet. En av deltagarna gick hem efter Fredagskvällen och visade sin fru. R.L. UK.
Jag var en av dessa deltagare som gjorde experimentet under tio till femton minuter. Det var en stark upplevelse för många av oss, inklusive mig själv. Jag slogs av att jag inte på något sätt blev yr efter att ha snurrat runt så länge. Detta hände flera gånger under flera experiment som förde mig tillbaka hem till mig själv. G. USA
Jag bor I Amsterdam. Jag stötte på Vägen Utan Huvud för ungefär 3 år sedan när jag deltog i ett tvådagars seminarium som Douglas höll i Nice i södra Frankrike. ”Peka experimentet” bokstavligen blåste huvudet av mig och experimentet med ”Slutna ögon” gjorde det fullständigt. Jag hade inte förväntat mig något från seminariet. Namnet Douglas Harding kände jag till: Jag hade läst någonting om honom i en bok av Colin Wilson som hette Beyond the Occult. Wilson citerar de berömda raderna från inledningen till On Having No Head och fortsätter därefter med att säga att det är väl bra med det men det är förmodligen den typ av tomhet och enkelhet som en kossa upplever ute på ängen! Jag trodde nog att jag skulle lyssna på ett underhållande föredrag om Zenbuddism. Jag väntade mig inte på något sätt att jag bokstavligen skulle tappa huvudet. Det var svårt att inte brista ut i skratt under resten av seminariet. Den natten och varje natt under följande tre veckor fann jag detta in- seende – medvetandet om sig själv – vara så intressant och absorberande, så perfekt och fullständigt. Att somna tycktes mig som en absurditet. Jag låg vaken i timmar – bara för att vara närvarande i detta seende och införliva vad allt detta betyder.
Sedan dess har seendet blivit mindre intensivt men har förblivit konstant. Det tog ett tag att få klart för mig att det är världen som rör sig och inte jag. Nu är det fantastiskt att cykla omkring i den här vackra staden och se, utan något tvivel att det är Amsterdam som flyger förbi medan jag är denna vakna oföränderliga stillhet.
Sättet som nära objekt som vägen under mina fötter svischar iväg och hur mer avlägsna saker som byggnader och träd graciöst flyter förbi är ett skådespel som jag aldrig tröttnar på. Det här har verkligen blivit min favoritövning. J.R. Holland
Vi gjorde testet där man pekar mot sig själv samtidigt som man vrider sig runt sin egen axel. Det påminde mig om en upplevelse som jag har från Aikido (en kampsport). Jag tränade Aikido två till tre gånge i veckan. Vid vissa moment hade jag problem under min träning: ett var att när jag tränade med vissa personer så kände jag rädsla när jag blev attackerad och min kropp blev spänd och stel. Det hindrade mig att utföra teknikerna. Ett annat problem var att jag ibland blev yr eftersom det är mycket tumla runt i Aikido. Dessa problem var som bortblåsta när jag påminde mig om tomheten som Jag Är. När någon attackerade mig, kände jag mig avspänd. Vem fanns där att attackera? När jag hade fallit runt kände jag mig inte yr längre. Det fanns ju ingen här som kände yrsel och dessutom fanns det var bara en stillhet i vilken världen rörde sig runt. Inte jag. M. Belgium
På väg hem, körande en skåpbil, runtomkring på stadens gator, medveten om trafiken och gatubelysningen, koncentrerad. Sedan upp på en motorvägsuppfart ut på den tysta motorvägen. Inga gatlyktor och vid den här tiden på kvällen inte så mycket trafik. Bara mjukt glida fram, se de vita vägmarkeringarna komma och försvinna, in och ut ur strålkastarnas ljuskäglor.
Ingen mötande trafik. Eller kanske är det – jag bara koncentrerar mig på en fläck av den mörka vägbanan alldeles framför strålkastarnas ljus. Mitt sinne har kopplat på autopiloten. Det mjuka gröna skenet från instrumentbelysningen verkar lugnande på mina ögon och belyser svagt mina händer på ratten och lämnar kvar resten av skåpbilen som en bakgrund av mörk sammet.
Att köra utmed en relativt rak del av motorvägen kräver små rörelser och gör att jag känner mig avspänd, vilket efter en stund gör mig endast medveten om mina händer. Det ger en känsla av att vara okroppslig eller avskild från dem. Kanske är de någon annans!
Den här stillheten inne i mig står i kontrast till vägens hypnotiserande hastighet som kommer rusande in i ljuskäglan framför fronten, blir suddig, flyter runt skåpbilen och förbi mig. Jag har ingen uppmärksamhet på kroppen, bara på mina händer. Det finns bara ”jag”. Som tittar ut. Som att se världen i ett tredimensionellt fönster skyddad från omgivningen utanför. En tredje part. Stillheten är jag med mitt medvetande som tittar ut.
Håll till godo! Det här var ett försök att beskriva en speciell upplevelse förknippad med ”Vägen Utan Huvud”. I.K. UK
Gungor
Gungor är roliga
gunga är gratis
gungor går högt
gungor går lågt
gungor går högt
och aldrig jag
Rosemary, 7 år.
Under min joggingtur i morse bestämde jag mig för att gå baklänges en stund för att se den vackra soluppgången över Alperna. Och plötsligt, förvåningars förvåning (ok – kanske inte för er som länge varit ”seende” men för mig!) jag såg hur vägen flöt ut från ”här”, hur rymden ”här” födde fram kullarna där borta, bergen, solen … hur skapande den här rymden är, hur, hur … FANTASTISKT! S.C. Germany.
Fortsätt med ytterligare ett experiment
Åter till toppen av sidan
Facebook Facebook Online Course Newsletter